Svenska Blankvapen - Bra att veta om blankvapen

Bra att veta om blankvapen


Definition av blankvapen

Blanka vapen eller blankvapen:
Alla vapen som har en slipad metallegg och/eller spets, som tillverkats för utdelande av hugg eller stöt.

Benämningen är från franskans arme blanche som betyder vitt eller blankt vapen.


Vanliga (men bra) förfalskningar av svenska blankvapen

Det är på sin plats att varna för falska blankvapen, som det tyvärr finns en hel del av på marknaden. Här följer några exempel:


Skillnad mellan pallasch, sabel och värja

Pallasch

(Från Wikipedia)
Pallasch är ett blankvapen avsett för i första hand det tunga kavalleriet. Pallaschens klinga är ungefär 1 m lång samt rak och försedd med sabelfäste. Vapnet användes både för hugg och stickande. Pallaschen liksom även sabeln började i mitten av 1700-talet ersätta de gamla värjtyperna hos de europeiska arméerna.

Med undantag av Husarregementet var det svenska kavalleriet ända in på 1770- 1780-talen beväpnat med värjor av efterkarolinsk eller till och med av rent karolinsk modell. Första gången man i svenska officiella handlingar påträffar benämningen pallasch på ett sidovapen för svenskt kavalleri är 1765, då man förordade dess införande. Man menade då troligen ett vapen med korgfäste med bred, kraftig klinga efter preussisk modell.

Under 1770- 1780-talen och därefter benämns de för kavalleriet i Sverige anskaffade sidovapnen allmänt pallascher antingen de har raka eller krokiga klingor blott dessa var fattade i fästen med mera utvecklat handskydd. Märkvärdigt nog gör sig själva Kommerskollegium skyldigt till denna terminologiförbistring och använder benämningarna pallasch, sabel och värja om vartannat. Det är således konstruktionen av fästet med eller utan knapp som avgör frågan värja eller pallasch. Ett mer eller mindre kraftigt handskydd utgör däremot inte någon åtskillnad dessa vapen emellan liksom ej heller mellan pallasch och sabel där rak eller krokig klinga bestämmer vapnets benämning.

 

Sabel

Sabel är ett blankvapen, från början med krökt, oftast eneggad klinga och asymmetriskt fäste. På flera sabelmodeller är parerstången utvecklad till en skålformig parerplåt som täcker en stor del av handen.

Sabeln har sitt ursprung i Asien på 400-talet och vandrade till Europa med härjande mongoler och tatarer på 1300-talet. Troligen kan den hänföras till den kinesiska dao (svärd), som uppstod under Shangdynastin.

Under första hälften av 1500-talet var turkarna beväpnade med sablar liksom de av den turkiska kulturen influerade folken i östra Europa. Efter turkarnas erövring av större delen av Ungern 1526 syns sablar och sabelliknande vapen ha blivit vanligare i Centraleuropa och mot slutet av seklet var sabeln det vanligaste sidovapnet i östra Europa. I Ryssland, Polen och Ungern formades snart nationella typer av vapnet. Ur den ungerska modellen, som även användes i Polen, utvecklades den typ av kavallerisabel som senare kom att användas i övriga Europa.

Sabeln började användas i stora delar av Europa på 1700-talet och ersatte den raka värjan vid det lätta kavalleriet. Vid seklets början fördes sablar bland annat av de österrikiska staternas husarer och i andra europeiska länder började man att beväpna det lätta kavalleriet efter ungerskt mönster. Så till exempel uppsattes husarförband 1721 i Preussen utrustade med sabel av ungersk modell. Infanteriet i Preussen ersatte redan 1715 värjorna med korta sablar så kallade huggare och liknande vapen infördes vid infanteriet i de flesta av Europas länder vid mitten av 1700-talet.

I Sverige uppsattes husarer under det pommerska kriget vilka försågs med en sabelmodell som visar på ungerskt ursprung och som fastställdes 1759. Mot slutet av seklet omorganiserades vissa kavalleriregementen till lätt kavalleri vilka liksom dragonerna utrustades med husarsablar. Infanteriet, manskapet vid artilleriet och flottans officerare beväpnades samtidigt med huggare av preussisk typ.

Sabel har sedan 1800-talet varit en gemensam benämning på alla i militärt bruk varande längre sidovapen, vare sig dessa har krökt eller rak klinga. Sabel används i dag som militärt ceremoniellt vapen samt inom fäktsporten.

 

Värja

Värja är ett egentligen för stöt ämnat och som sidogevär buret blankt vapen med lång och smal, en- eller flereggad klinga. Värjan användes på 1800-talet och i början av 1900-talet mindre som försvars- eller anfallsvapen än som befäls- och prydnadstecken. Värjan tillhörde särskilt ämbets- och tjänstemännens uniformer.

Som stötvapen är värjan två- eller treeggad, som huggvapen en- eller tvåeggad. Den skiljer sig från sabeln dels genom flera eggar, dels genom den raka, nära 1 meter långa klingan. Värjan bäres vid vänstra höften i en beslagen läderslida, som hänger i ett band (värj- l. axelgehäng) på högra axeln eller i en livrem eller i ett vanligt koppel.

Vapentypen härstammar från medeltidens tunga svärd. Redan under 1500-talet användes värja av rytteriet inom hela Europa samt ofta även av pikenerarna och musketörerna. Efter turkarnas, ungrarnas och polackernas framträngande utbyttes den dock småningom mot den till hugg lämpligare, mer eller mindre krökta sabeln. Vid några preussiska kyrassiner-regementen fanns den kvar under namnet pallasch. Pallaschen bäres i järnslida.

I den svenska armén, liksom i andra länders arméer, blev värjan under 1600-talet det förhärskande sidovapnet. För rytteriet var värjans klinga längre än för fotfolket. Under tidigare delen av Karl XI:s tid tillverkades mängder av soldatsvärd, som nu började kallas för soldatvärjor. I samband med indelningsverkets genomförande utfärdades noggranna bestämmelser beträffande arméns sidovapen och under 1680-talet syns alla svenska regementen ha blivit utrustade med nya värjor.

På 1670-talet fanns det olika värjtyper av vilka man kan urskilja dels en drabant- eller kavallerivärja som begagnades av både befäl och manskap, dels en kommender- eller infanteriofficersvärja som uteslutande var ett befälsvapen. Dessutom fanns för regements- och överofficerarna kommendervärjor som antas ha använts endast som paradvärjor. Redan år 1680 fanns det troligen en fastställd modell såväl på kavallerivärjor som på infanterivärjor. Bland de värjtyper som fastställdes 1685 fanns en manskapsvärja för infanteriet som kallades kommissvärja.

Med åren tillkom inom armén värjor av olika typer och modeller, men under större delen av 1700-talet höll sig de karolinska typerna på sidovapen så gott som oförändrade. Kommissvärjor m/1685 fördes av infanteriet ända till 1758.

Den gamla typen av värjor började i mitten av 1700-talet trängas ut ur de europeiska armeéerna av pallascher och sablar.

Den militära värjan fortlevde i civilt bruk som dräktvärja. Hov- och ämbetsvärjan var ett värdighetsattribut och ett konstnärligt utsmyckat tillbehör till dräkten. Dräktvärjan begagnades även ofta som duellvapen.


Portepé

Portepén är avsedd att fästas dels runt sabelns kavel, dels runt handleden för att förhindra att bäraren i strid tappat greppet om sitt vapen. Vanligen läggs portepén från kaveln också med ett enkelt halvslag runt handbygels nedre del för att hållas lagom lång då den inte är fäst vid bärarens handled.

Portepé m/1797 bärs till sablar enligt FM:

Portepé m/1797 inf, av stickat silke i guld och blått med hårdflätad tofs, bärs av OF 1-9 (officerare) till sabel m/1899 och sabel m/1915 (amfibiekåren).

Portepé m/1797 serg, av stickat silke i silver och blått med hårdflätad tofs, bärs av OR 6-9 (specialistofficerare) till sabel m/1899 för serg, sabel m/1893 för serg, sabel m/02-15 (flottan) och sabel m/1915 (amfibiekåren).

Portepé m/1797 kav, av stickat silke i guld och blått med hårdflätad tofs, bärs av OF 1-9 (officerare) till sabel m/1893 och sabel m/02-15 (flottan).


Vård av blankvapen

Texten hämtad ur en tidigare publicerad artikel av Jan von Konow vid Armémuseum.

Vården består av att dels förebygga, dels behandla skador. Den viktigaste förebyggande åtgärden är att hålla ett lämpligt klimat i de lokaler, där blankvapnen förvaras. Klimatet får inte variera utan skall hållas så jämnt som möjligt - ca + 20°C och ej över 50 % luftfuktighet.

Den vanligaste skadan är rost. För att inte angripas bör vapnen inoljas lämpligen med paraffinolja, som använts med gott resultat vid Armémuseum i snart 50 år. Modernare rostskyddsvätskor har prövats men ej varit bättre. T ex Dinitrol ger efter en tid en mörk beläggning. Till de förebyggande åtgärderna hör även att vapnen ställs ut på ett sådant sätt, att besökaren inte kan röra vid dem. Beröringen tar bort det skyddande oljeskiktet och tillför fukt från huden. Fingeravtrycket mörknar och utgör början till ett rostangrepp. Den, som arbetar med vapnen måste också undvika att beröra klingan direkt. Man kan använda en bit tyg eller papper som mellanlägg eller ha tunna bomullsvantar på händerna. Vid en längre stunds arbete i ett vapenförråd kan man i stället olja in händerna med paraffinolja.

Trots dessa åtgärder kan det uppstå skador, som måste behandlas. Att ge allmängiltiga råd om hur skador på blankvapen bör behandlas är mycket vanskligt. Vapnens utförande samt skadornas art och omfattning avgör från fall till fall vilka åtgärder man bör vidta. Att ej bruka mer våld än nöden kräver är som alltid den gyllene regeln.

De vanligaste skadorna på blanka vapen är, som nämnts, rostskador. Vi anser vid museets vapenkonservering att bästa metoden att avlägsna rostangrepp är mekanisk behandling. Maskinell utrustning bör dock inte användas. Rosten avlägsnas med en smärgelduk av lämplig slipförmåga i förhållande till rostangreppets storlek. Detta är normalt ganska lätt om man först låtit paraffinolja lösa rosten. Betydligt svårare är efterarbetet då det gäller att åstadkomma en jämn, lagom matt och naturlig yta. Man skall med en fin smärgelduk och stålull (000) eliminera alla repor och skuggningar, som uppstått vid behandlingen av själva rostangreppet.

På vapen med etsad eller graverad dekor måste man arbeta betydligt försiktigare för att så skonsamt som möjligt avlägsna rost i dekoren. Detta kräver stor vana och skicklighet. Bra hjälpmedel är ett mindre skavstål och för ändamålet speciellt formade trästickor för att hålla fast smärgelduk och stålull.

Brunerade och blånerade ytor tål sällan en hårdare puts än den som åstadkoms med en oljedoppad linnelapp.
Detaljer av silver, mässing och koppar rengöres och putsas med någon i handeln förekommande putsvadd, t ex Duraglit. Observera att det finns olika sorter för olika material. Putsvadd är att föredra då den inte lämnar avlagringar i dekoren, som däremot flytande putsmedel gärna gör.

Varför rekommenderar vi nu inte "effektivare" och "modernare" metoder? Jo, därför att de misslyckade exemplen avskräcker. När Armémuseum grundades, renoverades inlevererade vapen vid Stockholms Tygstation. De av gravrost troligen svårt angripna vapnen behandlades mycket hårdhänt. Skålslipade karolinerklingor fick deformerad profil, vapenhistoriskt intressanta stämplar utplånades på bl.a. gevärspipor.

Blankvapen behöver inte putsas till nyskick eller bättre. Lumptrissa, som vi ser använd på återlämnade depositioner, ger för blank klinga. Kemiska rostborttagningsmetoder har provats vid museet med mindre gott resultat. Bland de vapen som uppvisas för identifiering vid museet ser vi ibland av kemikalier svårt skadade vapen. Dessa kemiska metoder kräver goda kunskaper i kemi och ett misslyckande får katastrofala följder.

Vården av blankvapen kräver försiktighet, tid och gott omdöme. Museets metallkonservator Lennart Olsson lämnar gärna ytterligare råd och anvisningar i sådana fall, då man är osäker om hur vapnen skall vårdas.


Stämplar och märkning

Approberingsstämpel - ett P - som fastställdes 1682. Betyder att klingan godkänts av Krigskolegii två kontrollofficerare (en kapten från livgardet samt en från artilleriet). Stämpeln slogs in på klingan efter noggrant utförda prov såsom slag och böjning.
P-stämpeln var även giltig under större delan av 1700-talet.

S.k. kassationsstämpel. I det här fallet Flottans kassationsstämpel - ett kors omskrivet av en cirkel.


Svenska blankvapenrekord (?)

  1. Dyrast? Probus vårauktion 2004 såldes en karolinsk hedersvärja för kavalleriofficer ca 1710 för 260 000 kr.
  2. Längst? Drabantvärja m/1717 med en total längd på hela 121,5 cm samt en klinglängd på 104 cm.
  3. Vackrast? Värja m/1779 för officer vid Livregementet till häst. Vackrare kan det inte bli...
  4. Fulast? Definitivt Artilleriets officerssablar! Hur tänkte de?
    T.ex. ca 1830 med pilhöjd på hela 8 cm (se Bergs bok, del 1, sidan 115).

Åter till första sidan